Det är så ytligt att det blir djupt. (småpatetisk, men personlig)
När blir sand till grus?
När exakt blir grus till sten?
Och när exakt blir sten till berg?
När blir vänskap till förälskelse?
När blir en förälskelse till kärlek?
När blev så kärlek till smärta?
Och när blir denna smärta till sår?
Sårad, ärrad, skalperad, med benpipor blottade.
Jag ställer mig frågan: Vore mina känslor sanna om de var besavarade?
Inte fan vet jag, kanske söker jag denna smärta, en emotionell fakir, medans jag intalar mig själv att jag inte är olycklig.
Det kan fan inte vara nyttigt, jag orkar inte tänka framåt, just nu är jag ändå lycklig.
"Kom inte hit... men lämna mig inte"
Kommentarer
Trackback
